Jag har aldrig varit i en stad med så många motell som Barstow men den första människan jag ser har ingenstans att bo. Det är en sjavig karl med skägg och fläckig grå t-tröja. I handen håller han en bit wellpapp med texten ”hemlös” och något mer som jag inte hinner se.

Vi far längs huvudgatan och jag räknar motellen och får dem till 31 stycken.När jag sedan talar med Paul Patel, ägare till Budget Inn, säger han 33. Det är mycket för en stad med under 20 000 invånare.Paul är en 34-årig indier som är fast med belånat motell som har alldeles för få gäster. Hans familj köpte rörelsen för 1,2 miljoner dollar 2003 och jag har inte hjärta att fråga hur stort lånet är. När jag talar med Paul har han 13 gäster på 40 rum, alldeles för få för att verksamheten ska gå runt.

Jag pratar med innehavarna till tre andra motell och de klagar också. En av dem, Shirley Chen, föreståndare på Desert Inn, visar ett nyrenoverat rum och ber att jag ska berätta för svenska läsare att det är rent och snyggt, ifall de kommer hit, varför de nu skulle göra det.
Barstow är nog bara känt för en sak och det är förstameningen i Hunter Thompsons epokgörande och fruktansvärt roliga bok ”Las Vegas. En grym resa till hjärtat av den amerikanska drömmen”:
”Vi var någonstans runt Barstow på gränsen till öknen när drogerna började verka.”
Stan har till stor del levt på resande till och från Vegas. Den har länge varit på nedgång, men det sluttande planet har blivit väldigt brant under innevarande depression. Bensinen är dyr så folk reser mindre. Arbetslösheten i Kalifornien är tolv procent och de utan försörjning reser av naturliga skäl heller inte.
Delstatens budgetunderskott skulle i år ha blivit 26 miljarder dollar. Regeringen har annonserat nedskärningar med 15 miljarder vilket ska läggas på 22,5 miljarder i redan genomförda besparingar, uppger tidskriften Newsweek.
Det är åtgärder av grekiskt format men utan upplopp.
I det stora städerna står enstaka demonstranter med plakat och protesterar. I Barstow är motellen tomma.
Om varje har 70 rum betyder det att staden har 2 310 sammanlagt. Om motellen har en 30-procentig beläggning finns det 1 617 tomma rum.
På grund av de tomma rummen saknar allt fler av stadens invånare bostad. Så fungerar samhällsekonomin. Det enda etablissemang som har fullt upp är härbärget. Det ligger på Första gatan, 50 meter ner i en backe från Storgatan.

Kory Pike är en fårad 52-åring med en massa gluggar i munnen. Han tillhör ledningen för härbärget.
– För tre år sedan, säger han, hade vi 300 – 400 klienter som kom för att få ett matpaket i månaden. De gick eller cyklade. Nu har vi varje månad 700 behövande. Många av dem kör bil och det säger en del om vilka som drabbats av krisen. Vi delar dessutom ut 200 nödpaket varje månad. De går till personer som skulle svälta ihjäl annars.
Skylten vid stadsgränsen säger att Barstow har 23 056 invånare. Snart måste den målas om. Kory säger att senaste folkräkningen visade 18 000.
Av dem är 1500 hemlösa, beräknar han. En del sover ute men de flesta hankar sig fram genom att flytta från ställe till ställe, dra sig fram dag för dag.
1500 hemlösa på 18 000 invånare låter otroligt men å andra sidan tycks de flesta jag ser på Storgatan sakna hem eller i alla fall något att göra. De går oändligt långsamt i den stickande solen.
Fyra kyrkor i stan alternerar med soppkök så alla dagar utom fredag finns mat att få. I samtalsrummet där jag talar med Kory sitter en stor handskriven lapp på väggen:
”Du som tog bilden av Jesus, var snäll och lämna tillbaka den.”

– När jag växte upp såg jag Amerika som möjligheternas land. Jag tog de jobb jag ville ha. Det är slut med jobben och den här stan håller på att dö.
Om profetian stämmer är det dåliga nyheter för Paul Patel. Hans familj kom från Indien 1993 just för att detta är möjligheternas land. Motellet gav vinst till för två år sedan. Paul säger att han kan hålla det vid liv enbart för att han inte tar ut någon lön. Alla pengar går till banken.
Ja, det är vad jag kan rapportera från Barstow, staden med lika många tommar rum som det finns hemlösa.