Vi ska titta på Hooverdammen, en av USA:s sevärdheter, men måste först se en film. Turistgruppen föses in i en biosalong där en dånande röst till svartvita bilder berättar dammens historia:
– Den göt nytt liv i nationens anda!
Skildringen är av samma karaktär som propagandafilmer i det kommunistiska Sovjetunionen. Det skriver jag inte för att vara ironisk. Hooverdammen uppfördes 1931–35, en period då heroiska arbetare blandade cement och balanserade på stålbalkar och byggde högre, större, värre.
Deras möda lyfte inte bara dem själva utan hela nationer ur fattigdom och in i industrialismen. (I Sovjetunionen beordrade Stalin uppförandet av världens största stålverk i Magnitogorsk bara för att slå USA som dittills hade haft världens största i Gary, Indiana.)
Arbetare från hela landet kom hit för att söka jobb. För dem var bygget en räddning undan depressionens nöd. De var inte så många som man kan tro när man ser den enorma dammen med dess 221 meter höga vägg. I genomsnitt tjänstgjorde 3500 man på här.
– De utförde den största byggprestationen sedan Egyptens pyramider! dånar filmrösten.
Dammen tämjde Coloradofloden. Den gav, och fortsätter att ge, elektricitet till miljoner människor, och vatten till städer som Las Vegas, Los Angeles och Phoenix.
Börskraschen 1929 hade slungat miljoner ut i fattigdom och misär. Dammen var planerad sedan tidigare men kom igång och fullföljdes under depressionen.
Den blev klar två år tidigare än planerat. Dammen blev en symbol för kraft och vilja, den visade att det fanns en väg framåt.
Vi lämnar biosalongen och går upp till utkiksplattformen. Där står Robert Anderson, hantverkare från Milwaukee i Wisconsin, med sin familj.
– Det är otroligt att de kunde bygga dammen. Det var en sådan bedrift. Jag blir stolt när jag ser det här, säger han.

En annan turist, Trudy Broschat, musiklärare från Denver, Colorado, säger: – Att de klarade det. På den tiden.

Både Robert och Trudy, liksom praktiskt taget alla jag talar med, lider av den nuvarande ekonomiska krisen.
Robert belånade sitt hus för att renovera ett annat och sälja. Men marknaden kollapsade och nu är han skyldig banken 50 000 dollar.
– Jag vet inte hur jag ska kunna betala tillbaka.
Trudy ger privatlektioner i piano. Hon brukade ha 40 elever, nu är de 25. Musikundervisning är det första en familj i trångmål drar in på.

När man står på plattformen och tittar på den buktande betongväggen och ner i bråddjupet ilar det i magen. Den är så hög, så stor.
En damm är en symbol för människans förmåga. Propagandafilmen säger att president Herbert Hoover, som startade bygget, trodde att ”människan kan påverka naturen för att göra goda ting”. Det låter bättre än att ”besegra” naturen som man sa förr.
Var finns dagens Hooverdamm?
Den finns i Kina och heter De tre ravinernas damm. Den stod klar för fem år sedan och är världens största. Precis som Hoover ska den tämja en flod, Yangtze, och förhindra översvämningar. Precis som Hoover ska den ge nödvändig elektricitet för nationens modernisering. (Jo, jag vet att De tre ravinernas damm är byggd med brutala medel och fruktansvärda miljömässiga konsekvenser. Det är inte det saken gäller här.)
Var finns dagens symboliska Hooverdamm i USA – eller i Europa? Var finns det nationella projekt som kan visa en väg framåt, som kan skänka hopp?
Borta i Washington, på andra sidan kontinenten, blockerar de politiska blocken varandra. Det enda de möjligen kommer överens om är nedskärningar, nedskärningar och ännu fler nedskärningar.
En jättesatsning som Hooverdammen vore inte möjlig i dag.