Cliff Owens laddade en Colt .45, spände hanen och räckte pistolen till mig.
– Det här är en klassiker som armén använt från första världskriget fram till våra dagar, sa han.
Jag siktade på pricktavlan som han hade varit hygglig och ställt ganska nära. Cliff är en skäggig man på 61 år, pensionerad elektriker. Han går klädd i grova kängor, jeans och en röd tröja som på ryggen har texten:
”Till minne av 58 044 bröder som aldrig återvände från Vietnam 55–75”
För Cliff hänger erfarenheten från Vietnam, skjutbanan i öknen och nationens ekonomiska kris ihop.
– Regeringen kan inte skicka mig över havet för att slåss för mitt land och sedan, när jag kommer hem, säga: Nu får du inte bära vapen mer.

För Cliff är pistoler och gevär en självklarhet, en nödvändighet i livet. Han förstår inte hur man klarar sig utan dem.
– Dagligdags bär jag inte vapen. Men om jag far till en främmande plats kan jag ta med mig en pistol. När jag var i Chicagos Chinatown hade jag min 45:a med mig. Det är verkligen en dålig del av stan. Du kan känna spänningen i luften. Stället är känt för våldtäkter och knark.
Jag tryckte av. Colten gav en kraftig rekyl och jag träffade under 10:an. Kulan slog upp ett moln i sandbarriären bakom pricktavlan.
– Inte illa, sa Cliff.

Bakom honom stod John Taylor, 75, pensionerad sheriff och passionerad samlare av antika bössor. Taylor är lång och mager och har en elegant mustasch som är tvinnad uppåt. Han hade hämtat några bössor i sitt hus uppe i Montana och hade tio eller tjugo på flaket till sin pickup.
Kingman är en liten stad som är hårt drabbad av depressionen. Stan är känd för talrika utmätningar. Bankerna har tagit hemmen för människor som inte klarat amorteringarna och sedan sålt husen för struntsummor till folk som betalar kontant. En massa pensionärer från Colorado, Montana, Wyoming och andra stater norrut har köpt sig ett andra hem i Kingman.
De kallas snöfåglar.
De flyger in på vintern och njuter av det milda vädret men vill strax ha något att göra. Så medan de unga männen och kvinnorna lämnar Kingman för att söka försörjning någon annanstans, har skytteklubbens medlemsantal ändå ökat kraftigt de senaste två tre åren. Cliff är en av de ansvariga för skjutbanorna och har fått mycket att göra.
Han laddade om Colten. Jag berättade att vi i Sverige anser att bara poliser ska bära vapen. För Cliff var det en exotisk synpunkt. Han pekade på Urban.
– Tänk om vi tre möts på gatan och ni inte gillar mig för att jag har långt hår och skägg. Tänk om ni har pistoler och inte jag. Då är läget ojämnt. Därför måste jag ha rätt att bära vapen. För att kunna skydda mig.
Han räckte mig pistolen. Jag spände hanen. Den gled mjukt och lätt.
– Menar du att du inte kan gå in i en affär och köpa dig ett vapen?
Cliff var misstrogen. Jag försökte hålla pistolen stadigt, siktade på tavlan och tryckte av. Kulan slog genom pappen långt ner till höger.
– Du ska alltid ha rätt att försvara dig, sa John som lutade sig mot en stolpe bakom mig.

– Jag har tre barn och tog med dem hit redan när de var små, sa Cliff.  Det värsta du kan göra är att skjuta någon. Jag har lärt dem att det enda bra skälet att skjuta någon är i självförsvar. Om du måste skjuta någon, töm magasinet. Det har jag lärt dem.
Jag invände att ju fler vapen som är i omlopp, desto fler människor blir skadade. Cliff suckade.
– Om du inte har salt kan du inte salta dina chips. Och jag gillar salt!
Medan jag funderade på det packade han ner pistolen i en väska av hårdplast. Han la väskan i en låda som han hade bak på sin Harley-Davidson.
– 90 procent av invånarna i Kingman äger ett vapen.
Jag ville betala för patronerna men Cliff sa och jag skulle lägga undan pengarna. Jag frågade vad han säger om den opinion i USA som vill att tillgången på vapen ska regleras hårdare. Axlarna sjönk ner. Han suckade djupt.
– Allt jag vet är att konstitutionen ger mig rätt att bära vapen. Våra förfäder bestämde att det ska vara så.
Sedan satte han sig på motorcykeln och körde hem.