När jag frågar Joe Arpaio hur han fick omdömet  USA:s hårdaste sheriff svarar han:
– V ä r l d e n s hårdaste!
Han har just kommit in på kontoret efter en TV-intervju. På väggarna hänger diplom och tidningsklipp. Alla handlar om sheriff Joe. PR-chef kommer in och säger att nyhetsbyrån Associated Press vill göra ett porträtt på honom. Igen. Sheriff Joe säger omedelbart ja.
– Om du leder ett serviceföretag vill du vara känd för att vara trevlig. Om du leder ett bilföretag vill du vara känd för att vara effektiv. Om du är sheriff vill du vara känd för att vara hård. Folk ska inte säga att jag är USA:s snällaste sheriff.
Joe Arpaio är en dröm för alla som tycker att det daltas med brottslingar. Han har återinfört de klassiska randiga dräkterna för fångar. Fängelse tycker sheriff Joe är för lyxigt, rena hotellverksamheten:
– Ett hotell har gäster som checkar in och checkar ut. Ett fängelse ska ge dig känslan att du inte vill komma tillbaka.
Joe Arpaio uppfann tältfängelset. Fångarna i randiga dräkter får sova i militärtält på en grusplan. Det är ingen luftkonditionering i tälten på sommaren och ingen värme på vintern. I somras var temperaturen uppemot 60 grader och på vintern kan det bli tre fyra grader kallt.
Sheriff Joe låter oss gärna besöka Tent City Jail, som blivit ett begrepp. Det ser ut som korsning av fängelse och krigsfångeläger. Fast ett krigsfångeläger ger större utrymme för individen.
Här har fångarna inte ens en egen brits. Varje tält är reserverat för en verksamhet, som tvätteriet, köket, plocka skräp på gator och i parker och så vidare. Den fånge som ska tjänstgöra i köket får flytta till kökstältet. Den som ska arbeta i tvätteriet får flytta till tvättältet.
– Det är lättare att hålla reda på tälten än på internerna, säger Danny Vasquez, en ganska kortväxt fångvaktare med vältrimmad mustasch och svart bakåtkammat hår.
Det är närvarokontroll nio gånger om dygnet.
En fånge får ha sina tillhörigheter i ett gult kuvert av A4-storlek. Det är tillåtet med fem personliga fotografier i kuvertet, dock inte pornografiska.
På vintern tillåts varje fånge ha upp till fem filtar, förutsett att han inte rullar ihop en och använder som kudde. Då tas filtarna i beslag. Sheriff Joe anser att kuddar är lyx.
– Eftersom de ligger många i varje tält värmer de varandra, säger Danny.

Fångarna får inte röka. De får inte dricka kaffe. De får inte se på film. De får bara titta på mat- och väderkanalen på TV:n som står i matsalen. De får låna tre böcker i månaden och fem magasin (jag ser att en fånge läser en new age-bok med titeln: Fri på insidan).
Nej, det är ingen lisa att sitta i tältfängelset. När jag går runt med Danny frågar jag fångarna vad som är värst:
– Hettan! säger några.
De väter madrasserna och handdukar för att få en smula svalka.
– Maten! säger andra.
De är mat två gånger om dagen. Det blir billigare än att servera tre gånger. Varje mål mat får kosta 25 cent, ungefär 1,75 kronor, vilket är en rekordlåg kostnad för fängelsemat.
– De klagar men får den näring de behöver, säger Danny.
Förutom de randiga dräkterna återupplivade sheriff Joe en annan sed, kedjefångar. Grupper av fångar städar gator, torg och parker. Torsdagar gräver de gravar på kyrkogården.
Sheriff Joe och hans medarbetare säger att det sparar miljoner av skattebetalarnas pengar. Men det är inte huvudsaken. Om sheriff Joe fick en miljard dollar skulle han ändå behålla tälten och kedjefångarna. Medborgarna ska tänka på tältfängelset och rysa. Familjefäder ska peka på de randiga dräkterna vid vägkanten och säga ett varnande ord till sina barn:
– Om ni inte sköter er slutar ni som dem.
När jag går genom fängelset ligger de flesta och dåsar i hettan. Några hasar fram i plasttofflor och en ung kille gör sitt bästa för att vagga åt sidorna och svänga med armarna på gettovis. Tältsidorna är upprullade så att det ska fläkta men luften står stilla. Fängelset är beläget på en grusplan. Hettan stiger lika mycket upp från marken som den dånar ner från den gassande solen.
– Idén är att de inte ska gilla att vara i fängelse, säger Danny. Livet ska vara obekvämt här. Det ska inte vara kul att komma hit.
Det är tveksamt om just den delen av straffet fungerar. 500 000 människor har passerat genom tältfängelset sedan 1993. 50–60 procent av fångarna kommer tillbaka. Jag talar med en 23-årig kille som heter David och som sitter här för femte gången. Han har fått tio dagar för misshandel.
Normalt föreställer man sig att brottsligheten ökar i ekonomiskt svåra tider. Så kanske det är. Men fängelsekunderna i Phoenix blir färre.
– Folk ger sig av till andra stater och letar arbete, säger Danny. Vi tar emot fångar från småkommuner. De får betala för dem de skickar hit. När kommunerna har dåligt ställt dömer domarna brottslingar till böter i stället för fängelse. Det blir billigare.
Urban och jag följer på vår resa ungefär den rutt som John Steinbeck beskriver i romanen ”Vredens druvor”. Familjen Joad lämnade nöden i Oklahoma och for till Kalifornien, där det påstods finnas arbete. De var inte välkomna. De fattiga Oklahomabönderna sågs som ett hot mot dem som hade jobben kvar. När familjen Joad körde in i Arizona sa en gränsvakt:
– Ge er iväg, det är bäst att ni inte stannar någonstans.
Sheriff Joe har blivit känd, eller ökänd, för sin nitiska jakt på dagens familjen Joad, de illegala immigranterna från Latinamerika. Sheriffen låter sina poliser göra razzior på företag och restauranger för att leta rätt på migranterna.

En sådan dåsar på en av sängarna i tältfängelset. Han heter Salim, är 22 år, kommer från Mexiko och arbetade illegalt som golvläggare i två år. När han hade jobb tjänade han 500 dollar i veckan.
Något hände, han vill inte säga vad, kanske slagsmål, kanske åkte han dit för stöld. Han greps, dömdes till sex månader och ska utvisas.
Salim är en nutida Tom Joad, en ung man i trubbel, en ung man på jakt efter en framtid.
Sheriff Joe säger att han följer lagen. Det är olagligt att korsa gränsen utan rätt papper. Han ser till att hitta de som bryter mot lagen grips och döms. Han läser ett papper om nattens fångst:
– Vi har tagit åtta personer som betalat för att ta sig över gränsen. Nu skickar vi tillbaka dem.
President Obama nämnde sheriff Joe vid namn för ett par veckor sedan. Det var inte i berömmande ordalag. Utredningar pågår om sheriff Joes jakt på migranter följer lagen.

På gatan 19 våningar nedanför hans kontor har demonstranter satt upp en plakat:
”Arpaio är värsta sheriffen”
Det är heller inte menat som beröm.
– Äh, de har demonstrerat mot mig i tre år. De kallar mig allt möjligt men ju mer de demonstrerar desto populärare blir jag.
Han ler stort. I Phoenix väljer man sheriff och Arpaio har blivit omvald fyra gånger. Han är 79 år och tänker ställa upp i valet nästa år igen.
– Jag är en kämpe. Varför skulle jag sitta hemma? Jag arbetar 14 timmar om dagen.
– Du vet, säger han, presidenten borde ringa och tacka mig. Varje gång vi griper en illegal immigrant skapar vi utrymme åt en amerikansk medborgare. Presidenten borde tacka mig.