Joy Junction låter som namnet på en film från Hollywood, men det är det största härbärget för hemlösa i Albuquerque. För några år sedan var det ett tydligt klientel som kom och gick: knarkare, fyllon, mentalsjuka och kvinnor som flydde från sina män.
De senaste två tre åren har Jeremy Reynalds, grundaren av härbärget, fått nya gäster: Vanliga människor som mist jobbet.

Ta till exempel Travis Johnson, 32. Han sitter i ett rum med sju sängar. Gardinerna är fördragna. I ett par av sängarna ligger män som … bara ligger där. En TV på en pall visar amerikansk fotboll.
Travis har arbetat som chaufför sedan han var 18. Han har kört budbil och taxi och hade sin egen pickup, en Chevrolet Silverado. Han jobbade extra tio timmar i veckan på en verkstad.
Travis knarkar inte och super inte. Han har egentligen inget här att göra. De andra i rummet är narkomaner och alkoholister som genomgår Joy Junctions rehabiliteringsprogram. Det varar i nio månader.
När började fallet för Travis? Han kan inte ge ett datum, han beskriver de senaste tre åren som en långsam färd utför. Han använde sin pickup för att transportera gods åt privatpersoner. Han brukade städa gårdar, köra ärenden, hjälpa till på byggen.
Jobben blev färre.
Sedan rasade motorn på Chevan och Travis hade inte råd att reparera den.
När han inte längre hade Chevan kunde han inte betala hyran för sin lägenhet. Travis flyttade till ett billigt motell.
Han leasade en taxibil och det brukade ge hyggligt med pengar från kroggäster och utomsocknes på konferens. Men folk slutade gå på krogen och konferensdeltagarna blev färre och färre.
Jo, Travis kan ge en tidpunkt. I slutet av juni hade verkstaden inte längre sysselsättning åt honom. Travis gick miste om tio timmars arbete i veckan och det innebar att han inte längre hade råd att bo på det sunkiga motellet.
Han gick till Joy Junction.
Har Travis Johnson nått botten nu? Han hoppas det.
– Jag röker inte ens!
Hamnar man på Joy Junction finns bara en väg kvar, uppåt. Det hoppas de som bor här. De jag talar med är angelägna om att visa att de inte hör hemma här, bland fyllon och knarkare, i härbärgets kväljande lukt av klorin och starka rengöringsmedel, att de kan sköta sig, att de inte super och att de absolut är friska i skallen.
Brittany, en 15-årig skolflicka som sedan två månader på Joy Junction med sin mamma Susan, säger:
– Vi är verkligen inte som de andra här!

De ska just lägga sig i den stora kombinerade sov- och matsalen. Hundra madrasser på det gråa betonggolvet. Hundra människor som ska försöka sova när ljuset släcks klockan 20.30. 80 skallar i vilka tankar om framtiden mal, mal, mal. De små barnen tänker inte framåt, de lever i nuet.

Jag hör många artiga ”sir” och ordet ”gentleman”.
Om de har misskött sig så har de slutat med det.

Jeremiah och Marlo Taylor har fyra barn. De är mer än villiga att medge att det var dumt av Jeremiah att langa Oxycotin, ett smärtstillande medel som för många är inkörsporten till heroin. Han fick tio månaders fängelse och Marlo och barnen tvingades lämna familjens enrummare.
Jeremiah är 32 år. Han har arbetat sedan han var 16. Han har ätit smärtstillande sedan dess, på grund av dåliga knän. Men har har jobbat hela tiden, säger han. Som golvläggare och servitör.
Marlo nickar. Hon säger:
– Vi var ansvarsfulla ända till förra året.
Då miste Jeremiah jobbet och föll för frestelsen att börja langa de piller han kände så väl.
Hade Jeremiah och Marlo och deras barn hamnat på Joy Junction om det varit bättre tider? Kanske. Troligen inte.

Grundaren Jeremy Reynalds säger att strömmen av människor har ökat stadigt de senaste åren. För fem år sedan hade Joy Junction 150 gäster per natt. Nu är de 300. Ett skäl är att familjer numera får socialbidrag i max fem år, sedan inget mer. Det andra skälet är den ökande arbetslösheten.
Reynalds är en 53-årig engelsman som följde Guds röst och öppnade härbärge i USA på 1980-talet.  Han är en kortväxt karl med örhängen i form av kors och med kors målade på naglarna.
– Det kommer att bli värre, säger han. Krisen sipprar sakta ner. En akademiker tar jobb han är överkvalificerad för. Den som skulle ha haft det jobbet tar ett lite sämre än han skulle gjort tidigare. Och så vidare. Den som står längst ner hamnar här.
Joy Junctions verksamhet är beroende av donatorer. På senare tid har summorna blivit mindre så Reynalds måste arbeta hårdare för att få in pengar. Å andra sidan är det fler som anmäler att de vill hjälpa till.
Joy Junctions gäster är bara en bråkdel av alla hemlösa i Albuquerque. 550 000 människor bor i staden. Skolnämnden beräknar att det finns 5500 hemlösa barn. Det ger en antydan om problemets storlek.
Ingen vet hur många de hemlösa är, men deras rörelsemönster är bekant. När socialbidragen betalas ut tar de in på de billigaste motellen. De skänker avskildhet och en smula värdighet.
Efter ett knappt två veckor är pengarna slut. Då kommer de hemlösa till härbärgena.
Bakom plåtladan som är en kombinerad mat- och sovsal leker barn på asfaltplanen. Solen är så skarp att det gör ont i ögonen. I skuggan sitter gamla alkoholister och knarkare och tittar på.

-se nedan bildspel från härbärget Joy Junction

[slideshow auto=”undefined” thumbs=”undefined”]