Bang Adams, en skäggig karl i 40-årsåldern, tar en klunk Budweiser och säger att jag ta mig tusan gör honom svarslös med min fråga.
Varför flyttade han till Newkirk?
När han tänker efter är det svårt att begripa. Newkirk är en av spökstäderna längs Route 66, här finns ingenting på många mils avstånd mer än halvöken och den nya motorvägen som ligger 300 meter bort.
Där dånar bilarna förbi. Här är det tyst och stilla. Där har alla bråttom. Här dricker Bang öl i förmiddagens hetta.
– Jo, säger han, någon sa att det skulle finnas en massa arbete i Newkirk, så jag flyttade hit från Georgia. Men inte tusan finns något arbete här.
Han vänder sig till sina kompisar Norman Ballard och Jesse Dodd.
– Å andra sidan, fortsätter Bang, har det fördelen att vi inte blivit fattiga av den ekonomiska krisen. Vi har alltid varit fattiga här!

De tre skäggiga männen skrattar. De är bilmekaniker som saknar bilar att reparera. De väntar på att något förbipasserande fordon ska gå sönder, då är de beredda att rycka ut. Innehavaren av macken någon kilometer längre bort brukar vara hygglig och hänvisa nödställda på genomresa till Bang, Norman och Jesse.
Som legitimation har de oljiga händer och underarmar, och oljiga kläder, och en gul traktor, en fyrhjuling, sju pickuper i olika stadier av undergång, en Jeep som verkar körbar, en båt (vad gör den i öknen?), ett par personbilar varav en har kollapsad fjädring.
De bor i husvagnar och ett mobilt hem.
– Jag lagar en bil i veckan, säger Bang. Fast ibland dröjer det tre fyra veckor innan jag får något att göra.
– Jag fattar inte varför folk är så intresserade av Route 66, säger Jesse och tar en klunk cola.

Det fanns en sträng av små samhällen som levde på det som kallades ”Amerikas Storgata”, USA:s ”moderväg”. Motell, restauranger, affärer och bensinmackar. Städerna blev irrelevanta över en natt när den nya motorvägen öppnade.
I Glenrio ser jag hus med raserade tak och sönderslagna rutor. Tomter med högt, vildvuxet gräs. Genomtrampade golv. Sönderbrutna betongverandor. Dörröppningar utan dörrar. Kulhål genom en motellvägg. En nedlagd bensinmack. I Montoya ser jag en gård med övergivna lastbilar. En grind är låst med kedja men stängslet bredvid är sedan länge borta. Ett stenhus som uppenbarligen var vägkrog lovar KALL ÖL med stora, bleknande bokstäver på den sandfärgade fasaden.
Så går det överallt där motorvägar ersätter gamla landsvägar. Ruinerna längs Route 66 är inte sorgligare, fler eller mer tragiskt storslagna än andra ruiner längs andra vägar.
Varför är amerikaner och turister från hela världen besatta av dem? När Urban och jag tittar runt i Glenrio en kort stund kommer en bil med norska turister och en med amerikanska

Storhetstiden för Route 66 sammanföll med USA:s. När bilarna trängdes på vägen förbi Newkirk representerade USA allt det som världen beundrade landet för: modernitet, frihet, framåtanda.
Husen längs vägen representerade en idé, ett hopp. Ruinerna visar hur fort det kan vända. Samhällen som nyss var så blomstrande och självsäkra finns plötsligt inte mer. Utvecklingen tog en annan vändning. Den som står vid sidan kan se framsteget men är inte längre en del av det. Motorvägen är blott 300 meter bort men betyder inte längre något för Newkirk.
Är det vad som väntar oss alla? Våra välmående, stabila samhällen?
Det är det som gör några förfallna byggnader så fascinerande och skrämmande.
Kvar finns Bang som väntar i middagshettan på att en bil ska gå sönder. Till att börja med måste det förstås komma en bil. Medan han väntar tar han en klunk öl till.

 

 

Se nedan bildspel från spökstäderna

[slideshow auto=”undefined” thumbs=”undefined”]