Vi brukar betrakta USA som ett land med stora kontraster, alla sorters människor, ett land av frihet för individen. Det är naturligtvis sant. Men det är också sant att det är ett extremt likriktat samhälle där det krävs ett lejons mod för att gå emot strömmen.
Jag inser det när jag träffar Crystal Zimmerman i centrala Amarillo, en stad som på fredagen är dödare än Stockholm på midsommardagen. Restaurangen Subway stänger redan klockan 16, kontoret som mot chockerande ränta lånar ut borgenspengar till misstänkta brottlingar slår igen strax efter.
Bara fem personer rör sig på gatan utanför skyskrapan där storbanken Chase huserar: två lokala TV-fotografer, en lokal reporter och Aftonbladets utsända.

Sensationen för dagen är 29-åriga Crystal, som till yrket är sekreterare. Hon är med i en lokal variant av proteströrelsen Ockupera Wall Street. Den heter Ockupera Amarillo och har 300 anhängare på en Facebooksida. 50 av dem har sagt att de, med polisens tillstånd, tänker demonstrera utanför banken. Ytterligare 20 har sagt att de kanske kommer.
Crystal har stora svettfläckar i armhålorna på sin gröna tröja. Hennes händer darrar. Hon säger:
– Vi kräver inte bidrag eller något sådant. Vi är inga otvättade hippies. Jag var arbetslös i en och en halv månad. Sedan fann jag ett deltidsjobb. Jag hade rätt till bidrag men tog det inte. Jag vill klara mig själv. Jag betalar mina räkningar.

Ockuperarörelsen protesterar mot att skattebetalarna har räddat storbankerna utan att få något tillbaka. Storbankerna vill inte låna ut pengar till småföretag vilket är en bidragande orsak till den ekonomiska krisen.
Rörelsen kräver att USA:s miljardärer ska betala mer i skatt och citerar med viss vällust TV-kanalen Fox, som befinner sig lååångt till höger:
400 personer i USA har mer tillgångar än de 150 miljoner fattigaste.
I Skövde eller Östersund skulle ingen intressera sig för om en liten grupp människor sa att de t ä n k e r demonstrera en stund utanför en bank. Lokalpressen skulle knappast rycka ut för att göra förhandsreportage. Demonstration? Mot orättvisor? Stoppa pressarna!

Amarillo har knappt 200 000 invånare. Staden är centrum för handel med boskap (man kan känna lukten av kor inne i centrum) och har USA:s enda fabrik för tillverkning, underhåll och demontering av atombomber. Utanför stan finns en stor långtradarkrog och bensinmack som heter ”Jesus Kristus är Herren”.
Detta antyder hur opinionen ställer sig till personer som kan misstänkas vara ”vänster” eller rentav ”socialister”.Lokaltidningen Amarillo Globe–News reagerar med förundran över Crystal och hennes vänner och låter en professor på universitetet analysera dem. Texas och grannstaten Oklahoma är väldigt långt från New York. När en handfull personer gjorde en fredlig demonstration i Oklahoma City tidigare i veckan skrev lokaltidningen The Oklahoman på ledarplats:
”…idioter … professionell vänster … välgödda magar … idioti … De nyttiga bland oss, till skillnad från de nyttiga idioterna, värdesätter fortfarande lag, ordning och att arbeta för uppehället snarare än att sjunga sånger och bära plakat.”

Observera att Oklahoma City är en kosmopolitisk storstad jämfört med Amarillo. Så det är inte svårt att förstå att Crystal är nervös.
Hon arbetar heltid och tjänar 16 000 dollar (ungefär 115 000 kronor) om året efter skatt. Om kvällarna uppträder hon på en liten teater. Hon tar kurser i skådespeleri och jobbar extra för att ha råd med det. Hon är clown på barnkalas, hjälper till i en bar, sitter barnvakt.
En riktigt bra månad tjänar Crystal 300 dollar extra.
Allt detta berättar hon för att bevisa att hon är en hederlig, hårt arbetande amerikan.
– Många kommer att se oss som kommunister och socialister. Men det är vi inte. Vi protesterar mot att storbolagen och bankerna slår ut småföretagen. Människor tvingas lämna sina hem, miljoner är arbetslösa…
Så blir hon tyst. Hon har grävt fram så många faktauppgifter, så många siffror. Hon har glömt vad hon ska säga.
– Det är nervslitande… Vi har våra rättigheter… Vi har informerat polisen om demonstrationen.
När hon är klar med TV-intervjuerna frågar jag när det senast var en demonstration i Amarillo.
– Av den här magnituden?
(Hon talar om 300 personer på en Facebooksida.)
– Puh! jag vet inte. Jag tror inte att vi behöver oroa oss för att någon ska attackera oss. Jag tror inte att det blir våld.