– Is this the way to Amarillo? frågade jag en medelålders man i blå Hawaiiskjorta. Han kom ut från en bensinmack med en packe skräpmat i famnen och jag hoppades att han skulle svara:
– Have you been hugging your pillow? Har du kramat din kudde?
Men han hakade inte på raderna ur Tony Christies utslitna men skrämmande effektiva slagdänga från 1971. Jag lyssnade på den för ett par veckor sedan och den dunkar fortfarande i huvudet på mig. Förvånad tittade Hawaiiskjortan på mig och sa:
– Yes it is.
Han pekade på motorväg 40 som går där den klassiska Route 66 drog fram, ”modervägen” genom USA. Den gick från Chicago till Los Angeles över St Louis, Oklahoma City och Amarillo.

Jag slog in Route 66 på Spotify för att kolla hur många versioner det kan finnas av världens berömdaste bilsång. Listan blev 55 sidor lång. Då var det förstås inte bara versioner av Route 66 utan en del andra låtar med vägnamnet i. Urban och jag åker på världens mest besjungna väg.
Bobby Troup skrev låten 1946. Någonstans har jag läst att kompositionen omedelbart drog in så mycket pengar att han kunde köpa sig ett hus i Kalifornien. De flesta av oss har väl hört Rolling Stones version. Den avskyr jag. Den är för snabb, okänslig och meningslös. Det hörs att orden inte betyder något för Mick Jagger.
If you ever plan to motor west, travel my way
Take the highway that is best
Get your kicks on Route 66!

Sedan följer en massa ortsnamn och man kan förstå att det lätt blir oinspirerat för den som inte har något verkligt förhållande till vägen och det den representerar. Men lyssna på Nat King Coles version. Eller Bing Crosbys. Eller Chuck Berrys första. Deras musik har en känsla, inte samma känsla, men en känsla som i styrka är jämförbar med John Steinbecks beskrivning av 66:an i ”Vredens druvor”:
”Landsväg nr 66 är nomadernas huvudstråk… 66 är flyktingarnas väg, deras som flyr från damm och krympande jord, från traktorernas dån och allt trängre äganderätt, som flyr undan öknens långsamma tåg mot norr, undan virvelstormarna som tjuter upp genom Texas, undan flodvattnen som inte bringar rikedom utan berövar jorden den lilla rikedom som fanns… 66 är modervägen, de flyendes väg.”
Okej, det är en mästare som skriver men han beskrev en specifik situation, depressionen. Vägen är snarare synonym med frihet, att vara i rörelse framåt, den amerikanska drömmen.
Albuquerque, Flagstaff, Winona, Kingman. Det sjunger om ortsnamnen. De finns i så många sånger, de har förekommit i så många berättelser att vi känner till dem, om än vagt och utan att veta varför.

Här och där finns bitar av den gamla sträckningen kvar. Route 66 var motorleden till framtiden men nu är det en skumpig väg till dåtiden. Vi lämnar motorvägen och följer den gamla sträckningen där det går.
I Erick, en sliten håla, finns ”Cabana Motel” fast L-et har ramlat bort. Ett par karlar och en kvinna sitter under den trasiga baldakinen vid en nedlagd bensinmack. Solen är skarp. De sitter i skuggan och låter tiden gå. Det enda som fattas är att de tuggar på halmstrån.
Det är naturligtvis oemotståndligt.
Utanför stan upplyser skyltar om att vägen är ”Roger Miller Memorial Highway”. Miller växte upp i Erick. Han skrev slagdängan ”King of the Road”.
Det förgångna är dessa små samhällens nutid. De enda byggnader som är i gott skick är före detta bensinmackar och vägkrogar som var moderna på 40- och 50-talen. De är monument över en tid de flesta inte vill ha tillbaka men som vi ändå ser på med svårförklarlig längtan. Husen var snyggare då. Och låtarna satte sig så bra att vi lever med dem än.

[slideshow auto=”undefined” thumbs=”undefined”]