Startsida / Inlägg

Oklahoma City: Amy Petty begravdes under nio våningar och överlevde

av Urban Andersson

Förra veckan avtalade jag per telefon med Amy Petty att vi skulle träffas klockan 10 onsdagen den 12 oktober i Oklahoma City. När vi möts berättar hon att hennes man Randy fick sparken för två dagar sedan. Han arbetade som finansiell rådgivare, specialiserad på att bistå läkare, men hans arbetsgivare rationaliserade och Randy fick gå på dagen.
Därmed sällade han sig till armén av välutbildade män från medelklassen som inte längre har försörjning. Men det var inte för att tala om Randy och arbetslöshet jag avtalade ett möte med Amy, en vacker 44-årig kvinna som utstrålar energi och glädje. Det var för detta:
Klockan 9.03 den 19 april 1995 vände sig Amy till sin kollega Robbin Huss för att säga något vardagligt, något i stil med ”hur är läget”, när världen omkring henne förvandlades till ett vrål och Amy tänkte: Jag har blivit skjuten i bakhuvudet.
Sedan kollapsade den nio våningar höga Alfred P Murrah-byggnaden omkring henne. Hon föll tre våningar, fortfarande sittande i den kontorsstol som hon hade vridit ett kvarts varv för att tala med sin vän och kollega, men när Amy landade var både stolen och hon upp och ner.
Hon låg under rasmassan och hörde någon som skrek: Hjälp mig Jesus! Hjälp mig Jesus! Sedan insåg Amy att det var hon själv.

Den unge högerextremisten Timothy McVeigh hade placerat en lastbil med drygt två ton sprängmedel utanför kontorsbyggnaden. McVeigh ville göra något för att skada den makt han hatade över allt annat: Huset, uppkallat efter en domare, var säte för 17 federala myndigheter.
Terroristdådet var det dittills värsta i USA:s historia. 168 människor dödades. 19 av dem var barn från ett daghem.
Nu sitter jag med Amy Petty på en minnesplats dit man kommer genom två stora portar av brons. Den ena porten har en inskription med tidpunkten 9.01, den andra med 9.03.
Mellan dem, i tid och rum, finns tomrummet där kontorshuset kollapsade klockan 9.02. Där är en grässlänt. På gräset står 168 tomma stolar av glas och brons. 19 är mindre än de andra. Nedanför dem en grund damm som speglar den blåa himlen.
Det är fridfullt. Amy berättar om timmarna hon låg under rasmassan och hur hon rannsakade sig själv. Hon var 27 år. Hon vägde 150 kilo därför att hon hade stoppat i sig en massa usel mat och därför att hon rörde på sig alldeles för lite.
Hon lovade sig själv att leva sunt och inte slösa bort sin tid om hon överlevde. Hon sjöng en psalm hon hade lärt sig som barn. Luften var full av damm. Hon tänkte: Om jag får andas kan jag dö i frid.

Det dröjde över sex timmar innan räddningsmanskapet fick loss henne. Hon låg åtta dagar på sjukhus. Hennes vän Robbin Huss, som var gravid i sjunde månaden, hade dödats i explosionen. Amy började ett nytt liv. Två gånger har hon cyklat genom Oklahoma, från Texas till Kansas. Hon har sprungit maraton. Hon är smärt. Hon har fått det barn hon insåg att hon längtade efter.
Hon har avancerat inom det kooperativa kreditföretag som hon arbetade för redan 1995. Då var hon kassör. Nu är hon vice VD.
Timothy McVeigh avrättades med en giftinjektion i Terre Haute, Indiana, den elfte juni 2001. Han uttryckte ingen ånger.
Tre månader senare utsattes USA för en ny terrorattack. Denna gång var det Usama bin Ladins självmordspatrull som flög passagerarplanen in i World Trade Center och Pentagon och som störtade i Pennsylvania.
Dåden ledde till den stora frågan: Varför? Vad är det för fel på samhället som formade bin Ladin och de andra terroristerna? Och vad är det med USA som skapar sådant hat?

Jag frågar Amy om hon tänkt över liknande frågor när det gäller McVeigh. Vad var det för jordmån hans tankar och hat fick näring i?
Förmiddagen är vacker. Solen är stark men inte för varm. Amy tittar ut över dammen och grässlänten där de tomma stolarna står. Hon säger:
– McVeigh tillhörde en grupp extremister som hatar vår regering. De vill inte betala skatt. De vill inte ha någon regering. Men det var ingen som gick ut och stödde honom för vad han hade gjort. Vi kan alla välja. McVeigh var en individ som valde att lösa sina problem med våld. Han var en individ som hade blivit galen.
(När jag ställer samma fråga till chefen för museet vid minnesplatsen, Kari Watkins, svarar hon: Timothy McVeigh förtjänar inte att vi talar om honom.)

Terrordådet 1995 fick egentligen inga konsekvenser mer än att 168 människor mördades, tusentals traumatiserades och några byggnader förstördes. McVeigh greps i en trafikkontroll ett par timmar efter dådet, lagfördes, avrättades.
Terrordåden 2001 har efterverkningar som världen får leva med i decennier. 120 000 döda? 150 000? USA startade två ofinansierade krig vilket är en starkt bidragande orsak till den nuvarande ekonomiska krisen.
Dåden är svåra att jämföra men de har beröringspunkter. Det är fascinerande att spekulera i vad som kunde skett om reaktionen 1995 hade varit annorlunda. Eller 2001.
Det där funderade jag på inför mötet med Amy.
Jag kunde inte ana om att hennes man skulle mista jobbet när hans arbetsgivare gick ihop med en annan och rationaliserade. Det hänger ihop med den stora ekonomiska nedåtgående rörelsen i Amerika, som hänger ihop med terrordåden 2001.
Man kan spekulera mycket i historiens sammanhang och meningslösa nycker, de stora rörelserna som resulterar i dramatiska urladdningar.
Sådant kunde jag inte plåga Amy Petty med. Hennes och Randys liv har nyss tagit en dramatisk vändning. Hon säger att de ska klara det. Vi måste klara det, säger hon. Vad ska vi annars göra? Lägga oss ner och ge upp?

  • Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Emma Lindström och Emelie Perdomo
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB