Efter ett par dagar insåg jag att alla avrundar sina berättelser med en fantastisk slutkläm full av kämpaglöd och jävlar anamma:
Vi har det svårt nu men ska börja om på nytt.
Vi ska ska bita ihop och arbeta hårt och så småningom blir det bättre.
Vi har inget annat val än att kämpa och vi kommer att göra det.
Lyssna på deras egna berättelser under länken ”Människorna” i högerspalten på denna sida.

Mest förundrad blev jag när vi träffade Trina Benavides i ett köpcentrum utanför Oklahoma City. Hon satt på en bänk tillsammans med en äldre kvinna och vilade sig. Det var hennes mor Pam.
Jag frågade Trina hur hon har klarat krisen de senaste åren och hon svarade med en berättelse som var spöklik, för den var som familjen Joads i Steinbecks ”Vredens druvor”. Fast baklänges.
Tom Joad och hans familj tvingades lämna Oklahoma under depressionen på 30-talet och ta sig till Kalifornien för att finna arbete. Tina och hennes man Rafael kommer från Oklahoma och levde ett bekvämt liv i Kalifornien. Båda har examen från college. Båda arbetade tidigare som poliser. Sedan fick Rafael ett bra jobb på ett konsultföretag som ansvarar för städningen på sjukhus. Han värvades till Kalifornien 2007.
De bodde i Lancaster norr om Los Angeles, inte långt från Bakersfield där Steinbecks roman om familjen Joad slutar.
Trina kände innan finanskraschen 2008 att något var fel. De hade vänner i fastighetsbranschen som sa att affärerna gick sämre. Det var något som inte stämde. Små tecken, saker som det inte riktigt gick att få kläm på…
Så gick investmentbanken Lehman Brothers i konkurs i september 2008. Det utlöste en global finanskris. Rafael ansvarade för städningen på Antelope Valley Hospital och han borde ha varit säker men alla drog ner och plötsligt fanns det inte plats för Rafael.
I mars 2009 fick han gå. Dag efter dag sökte han jobb. Han nyttjade alla sina kontakter, sökte upp möjliga arbetsgivare.

Trina och Rafael har fyra pojkar, Noah, Gabe, Donovan och Dashiell som var nyfödd när Rafael fick sparken. Familjen hyrde en villa för 1400 dollar i månaden. Trina och Rafael sålde möblerna. De sov på filtar på golvet och sa till barnen att de lekte att de tältade. De öppnade fönstren så att det kom in frisk luft och de visade barnen stjärnorna.

När familjen hade 100 dollar kvar sa Trina:
– Vi måste resa hem igen.
(Låt mig här inflika att hon berättar utförligt och osentimentalt. Flera gånger tackar hon mig för att jag besvärar mig med att lyssna. Hon är humoristisk och skrattar. Men ibland hickar hon till. Det är när hon håller tillbaka gråten.
Hon säger:
– Rafael tjänade över 60 000 om året.
Hon säger:
– Vi hade råd med allt vi ville göra.
Hon säger:
– Ibland gick jag till en manikyrist bara för att det var trevligt.
Hon säger:
– Jag var inte så här tjock då. Vi åt bra. Jag tog hand om mig själv och familjen.

De packade sina ägodelar på en vagn, stuvade in barnen i minibussen och började färden tillbaka. De var som familjen Joad, fast på 2010-talet, med ägodelarna på en överlastad bil, en familj utan pengar.
Varuhusjätten Walmart tillhandahåller service med transferering av kontanter. Resrutten bestämdes av var det fanns Walmartlador dit Trinas mor kunde skicka pengar till bensin och mat.
Nu är de hemma i Oklahoma igen. Rafael har hittat ett jobb som mellanchef på en McDonaldsrestaurang. Han tjänar 18 000 dollar om året vilket placerar en familj med fyra barn en bra bit under det officiella fattigdomsstrecket. Tina får av de sociala myndigheterna matkuponger värda 876 dollar i månaden.
Jag får känslan att det svåraste för henne är förnedringen. Hon säger att den fattige är dömd på förhand – som dum, obildad, slarvig, kanske missbrukare.
Hon är förnedrad men hennes stolthet är inte borta.
– Vi gav inte upp. Många klarar inte stressen och skiljer sig. Men vi höll ihop. Vi har varandra. Jag försöker vara lycklig, jag försöker tänka utanför mig själv.
Sedan säger hon:
– Vi måste röra oss framåt. Det hjälper inte att gnälla.

Alla jag talat med har sagt ungefär samma sak. Att de litar på sin egen förmåga. Att de försöker vara positiva. Att de drar åt svångremmen och jobbar på och till slut måste det komma bättre tider. Jag har inte hört någon kräva hjälp.
Det är otroligt imponerande. Men alla talar om sin individuella plats i samhället, att bara de själva har ansvar.
Med bara individuell kämpaglöd blir det tusen Rafael som konkurrerar om platsen som mellanchef på McDonalds.
Tänk om alla dessa kraftfulla människor skulle ställa krav tillsammans? Vilken rörelse det kunde bli!

Read this article in english