Sallisaw har 9 000 invånare, ett kasino, ett fängelse, en privat verkstadsindustri och tre pantbanker. Ted Fine äger den största som heter Fine Pawn och som ligger på Cherokeegatan vid infarten till stan. Stad kanske är för mycket sagt men där finns några gator och en samling hus och ett par tre av dem är högre än en våning.

 

Han skrattar ofta. Ted är gladlynt av naturen och det hjälper att han är frälst och fick en anvisning av Gud att han skulle köpa pantbanken när den förre ägaren pensionerade sig.
– Jag hade fått sparken från en bilverkstad. Pastorn i min församling, jag är baptist, rådde mig att be i två veckor för att få vägledning. Jag bad i tre för säkerhets skull, heck heck heck! Sedan sökte jag upp ägaren till pantbanken och det var som om han hade väntat på mig…
Ted tar fram en redovisning som visar att år 2006 belånade Sallisaws invånare ägodelar för 259 982 dollar och 75 cent. I år har de hittills lånat 449 963 dollar och då är vi inte ens inne i mitten av oktober.
Tro inte att Ted är cynisk och lycklig över affärerna som aldrig gått bättre. Det är en dubbelbottnad känsla att vara ägare till en pantbank som går som tåget.
I lagret bakom butiken finns tre rum fulla med vapen (från salongsgevär till automatkarbiner), gitarrer, TV-apparater, rullstolar, trimmers, kastspön, DVD-spelare, mikrovågsugnar och allt annat man kan hitta i ett hem.

 

Mest anslående är sadlarna. Det ligger i rader på hyllor – gamla inpyrda med hästsvett, nya för barn, ett par som tillhör en man som rider rodeo, cowboysadlar, förnäma sadlar, antika sadlar.
– En häst är inte värd 150 dollar i dag. Det har aldrig varit så torrt och det finns inget hö. Men en sadel betingar ett värde av 250.
De flesta kunderna är gamlingar som behöver pengar till medicin och ström. Tumregeln är att de kan låna 30 procent av varans värde. Om någon lämnar in sin TV får han kanske hundra dollar. Räntan är 20 dollar i månaden, årsräntan 240 procent så det är ett väldigt dyrt sätt att skaffa pengar.
– Detta är den fattige mannens bank. Många av mina kunder har inte ens ett vanligt bankkonto.
Han tar ner en elgitarr. Den har hängt i lagret i två år. Det kostar 60 dollar att lösa ut den. Ägaren har inte lyckats skrapa ihop den summan men varje månad betalar han tio dollar i ränta på lånet.
Om kunden inte betalar har Ted rätt att sälja godset efter tre månader.

Butiken är full av prylar, från DVD-filmer över motorsågar till kraftfulla revolvrar.
Allt fler av Teds kunder klarar inte att lösa ut sina ägodelar, så butiken sväller.
Han försöker vara hygglig. Om någon ringer och säger: Jag har pengar på gång… låter Ted prylarna ligga kvar på lagret. Kunderna är ju Sallisaws medborgare, Ted känner många av dem. De är hans vänner och bekanta och grannar.
Jag pekar på en rullstol och Ted säger att den som belånar en sådan säkert har en till. Eller också har rullstolens ägare dött. Någon släkting passar på att belåna den.
På andra sidan gatan har Ted ett lager med bilar, pickuper, fyrhjulingar, båtar, motorcyklar och motordrivna rullstolar.

– De får dem av sjukvården och sedan kommer de hit och belånar dem. Heck heck heck heck!
Många av kunderna återvänder med beklämmande regelbundenhet. Men de senaste åren har det ständigt kommit nya. Vi räknar och kommer fram till att 20 procent av stans invånare någon gång varit kunder hos Ted. Han har utvecklat en känsla för om de verkligen har ambitionen att hämta ut sina prylar eller om de tänker ta pengarna och dra.
– Jag ser dem i ögonen och försöker tolka deras avsikter. Men jag kan inte läsa folk som förr. Många vill verkligen hämta sina saker. Men de klarar det inte.
Ted visar en kompressor som tillhör en snickare.
– Utan den kan han inte jobba.
Han visar verktyg, traktorer, en gaffeltruck.
– Ingen jobbar. Ingen! Allt står still.
Teds bästa vän äger stadens musikaffär och ska slå igen. Ingen köper en banjo när det knappt finns mat på bordet. Vännen måste lämna sitt hus och sälja sina bilar. Ted har anställt hans fru Peggy i affären så att paret i alla fall har en inkomst.
Ted sitter bakom ett litet skrivbord i butiken. Peggy väntar på kunder bakom en disk. Där finns en skylt:
Ledsen, inga checkar, inga kreditkort. Bara kontanter.
[slideshow auto=”undefined” thumbs=”undefined”]

Read this article in english