Det är svårare för en stad än för en människa att ändra sitt rykte. En människa kan i värsta fall flytta, byta umgängeskrets, skaffa nytt jobb, ändra sitt beteende. En stad ligger där den ligger. Om den är berömd för en enda sak, att människor en gång flyttade, eller snarare flydde, blir det knepigt att ändra stadens rykte, särskilt om den fortsatt har problem, ett ställe där många har svårt att försörja sig.

Så stadsdirektören Bill Baker i Sallisaw har en utmaning. Det hade å andra sidan alla hans företrädare och det kommer hans efterträdare också att få.

Sallisaw är berömt för en enda sak, John Steinbecks stora roman ”Vredens druvor” som skildrade depressionen i USA på 1930-talet. Boken börjar här, med familjen Joad som jagas bort från sin farm.

Runt 400 000 invånare i Oklahoma tvingades överge sina hem på grund av den ihärdiga, fruktansvärda torkan, den allmänna ekonomiska depressionen och strukturomvandlingen där traktorerna gjorde småbrukarna och deras hästar onödiga.

Det var en liten folkvandring över den amerikanska kontinenten. De flesta tog sig till Kalifornien.

”Vredens druvor” blev Oscarsbelönad film också, och Steinbeck fick Nobelpriset, och människorna från Oklahoma – okies – tilldelades stämpeln som fattiga bonnläppar, förlorare, besvärliga typer.

Bill Baker sitter i sitt hörnrum på andra våningen i stadshuset, en tegelbyggnad ett kvarter från countyts fängelse, ungefär länsfängelset, där fångarna får betala 30 dollar om dygnet för mat och uppehälle. Det bestämde sheriffen för tre år sedan eftersom countyt saknade pengar.

Baker är en godmodig, humoristisk karl på 62 år. På väggarna har han bilder på barn och diplom efter många år i det allmännas tjänst. Han säger att den som inte kan betala kommer att dömas till fängelse. Skratt. Nej, fångarna får göra rätt för sig genom att plocka skräp i parkerna och längs vägarna.

Sallisaw har knappt 9 000 invånare och saknar också medel. Skatteintäkterna, den lokala momsen, har minskat med tio procent de senaste fyra åren. Medborgarna har mindre pengar och handlar mindre.

I likhet med varje stadsdirektör i varje landsbygskommun i hela västvärlden grubblar Bill Baker över hur han ska locka hit industrier och arbetstillfällen. Den officiella arbetslösheten är 9,6 procent men det talet speglar bara en del av verkligheten. Om man räknar in dem som har gett upp och inte längre letar, de som studerar därför att de inte kan hitta försörjning, de som arbetar deltid men vill gå upp till heltid – det som kallas dold arbetslöshet – blir siffrorna skrämmande.

För USA som helhet är arbetslösheten då 16,5 procent. Sallisaw ligger i Sequoyah county som har den högsta arbetslösheten i Oklahoma, så vi kan lugnt anta att den är uppåt 20 procent.

– Det är svårt att ändra fördomar, säger Bill Baker om Steinbecks bok. Folk tror att man måste lämna Oklahoma för att lyckas.

Ett tag försökte stadens fäder göra en dygd av Sallisaws litterära berömmelse. Varje år i början av juni ordnade de en Vredens druvor-festival med underhållning, grillad mat och nasare som ställde upp sina stånd.

Efter 15 år bestämde Handelskammaren att det var nog.

– Det var som om det förflutna aldrig upphörde, säger Baker.

De döpte om festivalen Diamantdagen. Förr fanns kolgruvor här och kolet kallades den svarta diamanten och diamanter har onekligen en gladare, mer framåtriktad klang än depression, torka och påtvingad migration. Fast det är samma stånd, samma mat och samma typ av underhållning.

– Vi vill att världen ska se att det finns möjligheter i Sallisaw.

Detta är en trakt där många är misstänksamma mot politiker och myndigheter och ingen litar på regeringen i Washington, som ligger en halv världsdel bort. Bra karl reder sig själv. Byråkratin i Washington sväller av kostymnissar som inte har något annat att göra än att hitta på idiotiska och petiga regler som försvårar livet för vanligt folk.

Å ena sidan finns goda skäl till att vara misstänksam mot myndigheter i allmänhet och Washington i synnerhet. 26 procent av Sallisaws invånare är indianer vilkas förfäder mördades, deporterades hit från östra USA, bestals på sin mark och förtrycktes i största allmänhet.

Å andra sidan är de fyra största arbetsgivarna i staden finansierade med skattemedel och bidrag från Washington. Det är äldreboenden, ungdomsgårdar, sjukhuset, skolorna och kommunen. På femte plats kommer ett företag som tillverkar oljepumpar för bilar och som har 120 anställda. På sjätte plats har vi ett gäng offentliganställda igen – countyts administration.

I det avseendet är Sallisaw som alla andra småkommuner i den västerländska glesbygden. Varje dag grunnar stadens styresmän hur de ska få folk att flytta hit och bidra till skattebasen.

Bill Baker kommer också att grunna tills han pensionerar sig om ett år eller två. Han är bekymrad över huspriserna som sjunkit med 20 procent men är i den lyckliga omständigheten att han har råd att sälja med förlust.

Baker tänker flytta med sin fru till Santa Fe i New Mexico. Klimatet är behagligare där. Och när de försvinner, då har ytterligare ett par okies lämnat Sallisaw för gott.