Startsida / Inlägg

Bakersfield, Kalifornien: Vår resa slutar i ett läger för lantarbetare

av Urban Andersson
Bilder från 30-talet finns i det bevarade lägerbiblioteket i Weedpatch ,

Vår resa genom krisens USA slutar i Weedpatch, ett läger för lantarbetare som öppnade 1935, under förra depressionen. John Steinbeck beskrev Weedpatch i ”Vredens druvor”.
För familjen Joad i romanen var det en befrielse att komma hit. Här rådde ordning och reda, en demokratiskt vald kommitté (”centralkommittén”) styrde, det fanns möjlighet att tvätta sig och tvätta kläder och på lördagarna var det dans. Hit kom inga busar och poliser för att jaga bort de fattiga lantarbetarna. Här fick de vara människor.

Maria Maciel som bor i lägret i dag, går runt i den gamla danslokalen från 1935

Här möter vi Maria Maciel, en lantarbetare från Texas som bor i Weedpatch på åttonde säsongen. Maria och hennes familj anländer i början av april och stannar till slutet av oktober. Maria brukade plocka vindruvor men har skadat axeln och har inte kunnat arbeta på ett par år. Hon hoppas på operation i november. Hennes man Gregorio kör lastbil åt en lantbrukare.
Maria är barn till lantarbetare och har plockat druvor, persikor, meloner och lök hela sitt liv. Det är ett hårt arbete, säger hon, men hon tycker om det.
Luften känns lent fuktig efter vår färd genom Mojaveöknen. Det är varmt men inte hett. Lägret är omgivet av stora fält med vindruvor och alfalfa som växer i San Joaquindalens feta, bördiga jord.
På familjen Joads tid var Weedpatch huvudsakligen ett tältläger. Nu består det av små lådliknande hus. De tillhör kaliforniska staten och lantarbetarna får hyra dem billigt. 11,50 dollar per dag för två rum, 12,50 för fyra.
Då liksom nu skyddas lägret av ett högt ståltrådsstängsel.
På 30-talet var invånarna utblottade bönder från Oklahoma. Nu är de latinamerikaner. Den försörjningsansvarige i familjen måste vara amerikansk medborgare, ingen kontrollerar de andras papper.
– Vi har säkert några illegala immigranter här, säger Albeza Gonzalez, en statsanställd före detta lantarbetare som arbetar i lägrets administration.

Det gamla postkontoret i Weedpatch

Det gamla postkontoret och en lada är bevarade sedan 1935. Jag går in i ladan med Maria. De smala tiljorna är nötta och har svällt i den fuktiga luften. Här hade lantarbetarna lördagsdanser och stormöten. Står man alldeles tyst kan man höra det förflutnas röster.
Urban och jag har rest 439 mil över amerikanska kontinenten för att komma hit. Vi är inte de första journalisterna. Albeza på kontoret säger att det anländer reportrar ständigt och jämt. Maria minns att hon talade med en journalist för några år sedan, han kom från New York Times.
”Vredens druvor” är en roman som fångade en hel epok och som fortfarande fängslar vår fantasi. Det är ju därför vi har rest i familjens Joads spår.
Maria ser sig om i ladan.

En gammal dammig symaskin står kvar vid ett fönster

Här finns lämningar från en period som en vit amerikan kan se tillbaka på med vemod och kanske ett stänk nostalgi. En arbetsbänk. En symaskin. En trasig stråhatt. En rostig skottkärra. Ett par räfsor.En liten byst av president Franklin D Roosevelt, mannen bakom de massiva statliga insatserna för att häva depressionen på 30-talet.

– Jag har aldrig varit här inne. Det är fint, säger Maria.
Bara tre år fick hon gå i skola, sedan väntade arbetet på fälten. Hon säger att hon trivs med att plocka vindruvor men hon säger också att hon och hennes man sparar pengar så att barnen, Gregorio junior, 12, och Mayra, 16, inte ska behöva slita så ont.
– De ska få studera.

Maria Maciel med sina barn Mayra och Gregorio

Mayra drömmer om att bli sjuksköterska.
Gregorio vill arbeta hos den federala polisen FBI.
De går i skola i Weedpatch tills familjen Maciel återvänder hem till Texas om någon vecka. En lång vinter av arbetslöshet väntar. Maria säger att de klarar sig på sparade pengar. De har aldrig bett om hjälp. ”Vi bor billigt.”
Familjen Maciel har det bättre än många andra lantarbetare, de som smyger över gränsen och in i USA för att tjäna som svart arbetskraft. Vem skriver skildringen av deras liv?
Vi går ut ur ladan. Maria måste in till Bakersfield i ett ärende. Urban och jag ska lämna Weedpatch och köra ner till Los Angeles.
Resan har varit underbar och den har varit skakande. Jag hade inte föreställt mig att depressionen har slagit så dramatiskt in i amerikanernas liv. Jag har talat med så många. I stort sett alla har direkt och hårt känt av den ekonomiska krisen. Jag använder inte ordet ”drabbats”. Då låter det som om de råkat ut för en jordbävning. Den ekonomiska krisen är skapad av människor.
Vi sätter oss i bilen och styr mot Los Angeles. Resan är slut.

 

-Se nedan bildspel från Weedpatch,

 

[slideshow auto=”undefined” thumbs=”undefined”]

  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB