Om du klickar på spalten ”människor” ovan den här texten får du se något otroligt. Här är en hel radda människor som Urban och jag oftast har träffat på gatan eller i en affär. Vi har talat en kort stund och sedan bett dem berätta hur deras liv har påverkats av de senaste tre årens kris.
– Titta in i kameran, säg vad du heter och vad som hänt dig. När du har talat i 30 sekunder ger jag tecken. Då kan du runda av.
Bara en eller ett par gånger har personer tackat nej. Fast jag minns bara en. Det var en skolfotograf på en bensinmack mellan Sallisaw och Oklahoma City.
Alla andra har sagt visst, som om de varje dag får frågan från främmande journalister att titta in i kameran och berätta om sig själva. En städerska. En stadsdirektör. En hemmafru. Alla har talat utan att tveka och oftast har det räckt med en enda tagning.
Ge dem ett par timmars utbildning och de kan bli nyhetsuppläsare i TV.
Inte någon gång har jag hört: Nä men – inte ska jag! Nä, det vill jag inte. Nä, det törs jag inte!
Vad är det som gör människor så – oförvägna? Så säkra på sig själva och sina ord och att det de har att säga betyder något? Så självklart medvetna om att deras erfarenhet är lika viktig som någon annans?
Någon har sagt att förklaringen är träning i muntligt framträdande i skolorna. Kan det vara så enkelt? Kanske är förklaringen att jantelagen inte gäller här. Jag vet inte. Men det är otroligt imponerande.