Om man vill ha en känsla för vad den ekonomiska krisen innebär kan man tala med Crystal Seamon.

Längs rader av kabiner som tillhör ett motell vid motorväg 40 drar hon en sliten städvagn som är dekorerad med en ny dekal: ”Life, Liberty and the Pursuit of all who threaten it. Navy.” Liv, frihet och jakt på alla som hotar den. Flottan.

Den patriotiska parollen tycker nog en del passar illa med en städvagn, men andra skulle säga att den visar den vanlige amerikanens kärlek till fosterlandet. Vad säger Crystal? Hon säger att hennes svåger tjänar i flottan, hon har många andra släktingar som varit i de väpnade styrkorna, men hon säger inte att hon är stolt eller något sådant.

Hon ser äldre ut än sina 35 år och det har förstås med de senaste tre årens svårigheter att göra. Hennes man byggde gasledningar, var med om en olycka och skadade sig så svårt att han blev sjukpensionär. Motellet där Crystal städade förut, Henryetta Inn & Dome, gjorde konkurs och i nio månader gick hon utan jobb.

Sedan hade hon tur och fann påhugg här.

Hon får 3,56 dollar för varje rum hon städar. Det motsvarar 25 kronor. Hennes ambition är att städa två rum i timmen. En bra vecka tjänar hon 180 dollar, en dålig 110. Det motsvarar knappt 800 kronor.

Det är varmt. Crystal är svettig i ansiktet. Hon säger:

– Vi brukade ha pengar!

Hennes man gjorde 1200 – 1300 dollar i veckan. Som sjukpensionär får han 740 – i månaden. Hennes mor är föreståndare för ett äldreboende och anställd av federala regeringen. Den har sänkt hennes lön med 200 dollar i månaden och dragit in sjukförsäkringen, vilket ändå är bättre än att få sparken. Uppemot 600 000 arbetstillfällen har försvunnit från den offentliga sektorn sedan 2008.

Crystals far brukade också arbeta med gasledningar – Oklahoma är rikt på gas och olja – men orkade inte längre flänga runt dit byggena finns. Han är 61 år. Banken har tagit hans hus i utmätning.

Crystals hus skulle också mätas ut men hon och maken lyckades rädda det. De ligger efter ett par månader med amorteringar och räntor och de ligger efter med betalningen på bilarna också.

De är skyldiga 1200 dollar för skolböcker till äldste sonen Ethan som pluggar på college och siktar på att bli ingenjör.

Hans collegeavgift är 21 000 dollar om året. Ethan har ett par stipendier och jobbar extra för att finansiera studierna. Det märks att Crystal är stolt när hon talar om sonen, den äldste av fyra barn. Ethan har blivit familjen Seamons hopp, den som ska ge familjen upprättelse.

Upprättelse för vad?

För att vara i händerna på omständigheter man inte rår på.

USA är landet där man inte väntar på hjälp utan förväntas att hjälpa sig själv. Skaffa dig ett jobb! Ligg inte andra till last!

Det är också ett moraliskt stridsrop som används mot den som klagar, protesterar eller ställer frågor. Förre presidenten George Bush svarade den kritiske dokumentärfilmaren Michael Moore: Skaffa dig ett riktigt jobb! New Yorks borgmästare Michael Bloomberg sa häromdagen att deltagarna i proteströrelsen Ockupera Wall Street ”försöker förstöra jobben för arbetande människor”.

Crystal Seamon protesterar inte. Hon har skaffat ett jobb. Men det är ovärdigt att städa rum för en lön det egentligen inte går att leva på, det är förnedrande att vara i konstant fejd med banken. Om den tar bilarna, vad ska Crystal göra då?

I den här trakten kan man inte ens köpa en liter mjölk utan att ha tillgång till bil.

Det låter som om jag har letat länge efter att hitta ett öde som Crystals. Hon är en perfekt illustration till ett USA som genomlider den värsta krisen sedan depressionen på 1930-talet. Men Crystal är bara en av fyra personer som jag slumpvis talat med i dag. De tre andra är åkeriägaren Stephen Williams, en före detta chaufför för Coca Cola och en påstruken men trevlig snickare som jag träffade på en vägkrog som heter Cowboy Inn och som servererar friterad havskatt med lökringar.

Williams hade tio långtradare men tvingades sälja hälften och ge chaufförerna sparken i våras.

Chauffören på Coca Cola blev friställd för två månader sedan.

Snickaren hade fyra anställda för tre år sedan. I dag har han svårt att hitta jobb till sig själv och en av de tidigare anställda, en ung kille, ringer ständigt och tjatar: Har du nåt? Har det dykt upp nåt i dag?

I jämförelse med honom får man säga att Crystal Seamon haft tur, att städa motellrum för 3,56 dollar är ändå en sysselsättning.

Vi såg henne när vi skulle stanna vid en vägkrog som heter Hungry Traveller men den var igenbommad och i fönstret låg en skylt med texten: Till Salu. På andra sidan en stor parkering där det inte fanns några bilar gick Crystal med sin städvagn längs motellets rad av kabiner.

Hon skulle städa rum 114.

När vi hade talat en stund kommer motellets ägare, en fet karl som var förbannad för att vi störde Crystal och hade gått in i rummet utan tillåtelse. Det hade han sett från receptionen. Han skällde på mig, men på ett ganska tystlåtet sätt för han var ju inte säker på vem jag var.

Sedan talade han med Crystal i rummet och jag antar att han gav henne en avhyvling. Den fattige har ingen talan. Den fattige kan vara glad över att städa för 800 kronor i veckan.

 

Se tv-inslag med Crystal Semon och Stephen Williams här.